Girl with the bird

Jag började skriva på mitt fina men ack så ointressanta inlägg om mina separationssvårigheter från min barndom blablabla, men vad händer? Jo POFF säger det och så är det hejdå med det.
Som jag försökte säga innan denna tragiska olycka ......

Forever young, Den låten förföljer mig. Jag kommer på mig själv att nynna på den då och då utan att igentligen veta när jag hörde den. Alldeles nyss nu så hörde jag den lite vagt när jag trallade runt i kiosken och köpte godis. Jag har den dessutom på min itunes, utan att alls veta vart jag fick den ifrån. Den har lixom alltid varit där på nått sätt.
Jag tror jag vet vad som händer.

Detta året, 2008, börjar alla bli vuxna. Och min bitterhet har varit på top. Det känns som att nästintill alla mina vänner drar ut på krogen varje kväll och har the time of their lives. Somliga lagligt, andra inte. Jag längtar och längtar efter den dagen då även jag ska får bli vuxen, då även jag ska få ta del av vuxenlivets alla aspekter. Men ju mer jag tänker på det så vill jag egentligen komma så långt ifrån den fjärde augusti som möjligt. Jag vill inte bli vuxen, det har jag nog aldrig velat. Förra året tjatade alla hit och dit om hur de ville bli arton och jag bara skrattade, vem fan ville bli vuxen?
Men det är nu som man märker av det. Att inte vara arton har aldrig stört mig förräns nu när alla vännerna omkring mig försvinner in i dimman, en efter en.

Men låten påminner mig om vad jag verkligen känner, längst in. Det finns inget mer skrämmande än att bli vuxen: Ansvaren (kraven) och Självständigheten (ensamheten). Orden ekar i mitt huvud. och ju närmare jag kommer, desto mer inser jag hur omogen jag faktiskt är, hur redo jag faktiskt inte är.

Jag har nog aldrig trånat efter dag och föraktat en dag då mycket som den fjärde augusti.

So many adventures couldn't happen today
So many songs we forgot to play
So many dreams swinging out of the blue
We let them come true

ursäka diverse stavfel men jag orkade inte läsa igenom osv piuss